Innan jag blev mamma hade jag lättare kunnat vända bort blicken från bilden på den lilla syriske pojken som ligger livlös i vattenbrynet. Jag vill inte se ett dött litet barn i mitt nyhetsflöde. Ni säger att vi måste se skräcken i vitögat och att vi som inte vill se blundar för sanningen. Så är det inte. Jag mår bara fruktansvärt dåligt av att se en liten död pojke ligga livlös, uppspolad på en strand. Han har säkerligen varit fruktansvärt rädd, utan mamma och pappas trygga famn att söka skydd i eller iaf få tårarna torkade av någon han kände väl. I en drömvärld hade denna lilla pojken varit för liten för att förstå det som pågick och varit skyddad på så vis men ett barn på 3 år förstår skräcken och uppgivenheten i människornas ansikten runtomkring, även om han inte förstår varför. Som mamma hade jag inte velat att en bild på mitt döda barn blir en symbol eller en publik handling. Det är tragiskt och ännu värre är att den lilla pojken är 1 i statistiken. Men. Det finns en sak vi måste få klart för oss. Liknande händelser, fruktansvärda saker sker hela tiden. Överallt i världen. Barn dör varje sekund för att de inte har mat och/eller vatten. Barn dör i sjukdomar som vi hade kunnat rädda! Vuxna, gamla, unga och barn dör hela tiden. Av krig, religion, makthavare osv.. men vad gör vi som har resurserna till att hjälpa?! Vad gör vi? Vi postar en bild på fb, beklagar oss, gråter och så skänker vi en peng. För alla kan göra något. Så har vi lättat på samvetet. Men alla andra som svälter eller dör då? Nästa krig då? De andra krigen då? De andra flyktingarna då? Jag säger inte att vi inte ska hjälpa, självklart ska vi det. Men för fan posta inte en bild på en död stackars pojke och skänk en slant för att lätta ditt samvete för att sen vräka i dig en stor middag, lägga dig i din soffa och slöglo på tv i ditt miljonhus.. Jag fattar inte vad det är som är så jäkla svårt. Bara öppna gränserna, folk dör ju för fan! Patetiskt! Resten löser vi sen, när folk är trygga.