En blogg som skrivs för att komma ihåg alla dagar med Ellie. En dag skrivs allt ut och blir en minnesbok över graviditeten och livet med barn. Men det blir en del inredning och lite annat också!
Natten mellan torsdagen och fredagen började smått med förvärkar lite då och då. Sov ganska okay ändå och gick upp och började dagen. Värkarna försvann och vi hade fikagäster hela dagen. Vid 17 gick jag och Ellie upp i sängen och la oss och vi somnade gott i ett par timmar. Vid 19 vaknade jag av en värk som var tuffare än de tidigare. De fortsatte och var ganska regelbundna men inte jätteonda. Vi gjorde pannkakor och visste inte om det var på g eller bara täta förvärkar. Kollade på tv och det är typ allt jag minns från fredagskvällen. Försöker komma ihåg men det går inte. Vi måste ju gått och lagt oss iaf för jag sover mellan värkarna och timar dem till var 15de minut först. Sen var 10de minut och då är klockan ca 04 på morgonen. Jag går upp på toa och funderar på om jag ska väcka nicco eller inte men tänker att det är bäst att vänta lite till så han är utvilad. Går upp och lägger mig i sängen igen och försöker sova men inser ganska snabbt att det är lönlöst. Värkarna kommer plötsligt med ca 4-5 minuters mellanrum och efter ett tag börjar jag bli lite nervös över att vi inte ska hinna in. Smärtan är hanterbar men det gör fan ont. Går ner till Nicco och ber honom ringa in till Hstad och säga att vi nog kommer snart. Där är tydligen fullt och de säger att de hade tänkt/glömt ringa oss och berätta det. Så vi hänvisas till Helsingborg. Fan tänker jag. Vi kanske inte hinner dit och jag får föda i bilen. Ellie ligger och sover fortfarande, ovetandes om allt. Moster Carro är snäll och kommer och passar henne. Tänker att det är skönt för henne att ellan sover men i samma sekund så vaknar hon av allt springande fram och tillbaka härhemma. Vid 07 åker vi mot Hbg och mina värkar sinar! Tänker att det är lika bra vi fortsätter och kollar läget ändå. När vi kommer fram har jag det ganska lugnt och de sätter en värkmätare på mig för att kolla hur intensiva de är. Jag ligger i nästan 1 timma och har svaga värkar och jag tänker att vi får åka hem igen.. Så frustrerande! Men hon undersöker mig och jag är visst öppen 3 cm så stanna ska vi. Så värkarna hemma hade gjort sitt. Vi slussas vidare och får deras finaste rum med utsikt över sundet. Perfekt! Vi blir erbjudna frukostbuffe men jag är inte alls sugen på att äta. Nicco är alltid sugen på att äta däremot så han äter på. Jag ligger i sängen och de kollar värkarna och det visar sig att de är lite nervösa över bebisens hjärtslag som sjunker när jag får en värk. Jobbigt men behöver inte betyda något.. Värkarna börjar komma igång igen och jag blir erbjuden bad, pilatesboll, gåbord och lavemang. Jag väljer gåvord och lavemang. Härligt att jag slipper bajja ner allt denna gången tänker jag. Vi blir lämnade på rummet själva en stund och jag tänker att det nog blir en lång dag här. Jag har ännu ingen smärtlindring och försöker stå ut men det dröjer inte länge förrän jag spyr i barnmorskans papperskorg flera gånger av smärtan. Ringer på dem och säger att jag vill prova med lustgasen först ett tag. Den tar knappt den heller och nu börjar tårarna spruta ut. Herregud, det gjorde så mycket ondare denna gången. De undersöker mig och "tappen är utplånad" och jag är öppen lite mer. De tar hål på hinnorna och hon flyttar på nån kant på tappen tror jag (lyssnade inte så bra) och det visade sig att hon bajjat i fostervattnet vilket kan betyda att barnet är stressat och det kan va dåligt. Kombinerat med lite dåliga hjärtslag tidigare blir man ju lite nervös! Jag ber om epiduralen och narkosläkaren kommer och lägger den nästan direkt. Det gjorde lite ont men inget mot hur värkarna kändes. Alltså, vilken grej. Från spyendes, gråtandes och skrikandes till lugn, småpratandes och glad på 5 minuter. Mina värkar steg och steg på mätaren men jag känner ingenting. Ingenting! Det går 40 minuter och sen kommer den där jäkla känslan av att vilja skita ut en oljeplattform. Det är nog ingen som är beredd på att detta skulle gå så fort allra minst jag. Barnmorskan kommer halvt inspringandes och frågar hur det är. Jo sa jag det är dags, krystvärkarna har börjat. De får eld i rumpen och fixar iordning sängen och allt som behövs. Nu har epiduralen släppt och jag börjar få panik. Ont och skriker, drar i nicco och gråter. Försöker samla kraft tills det är dags att krysta. Det är fantomme det värsta av hela grejen. Många tycker att det är en befrielse att få krysta men det tycker inte jag. Man känner hur barnet börjar komma ut och sen in igen, ut lite mer och in igen. Sen får man inte krysta fast man vill för att man inte ska spricka så mycket och det är svårt! Jag har panik till och från men försöker verkligen skärpa mig och ta i ordentligt så allt ska gå snabbt. Tror jag krystar 3•3 gånger, alltså 3 gånger på 3 krystvärkar och så slinker hon ut och läggs på mitt bröst! Kärlek vid första ögonkastet och nu tvåbarnsmamma. Jag kollar om det är en lillasyster och det är det ju. Hon är så lik sin syster. Samma lilla näsa och läppar, öron och drag. Helt jävla underbar!
Jag är så nöjd med min förlossning och glad över att vi födde i hbg. Allt var verkligen perfekt förutom smärtan och allt blod och så. Jag sprack ingenting och behövde inte sys och fick alltså inga bestående men ;) Att vara i Hbg klockan 08 och så kom hon 13.07, perfekt! Jag kan knappt tro att det gick så smidigt faktiskt. Vi stannade de första 6 timmarna men vi ville hem så fort som möjligt. Så vi var hemma igen innan 21 på kvällen. En fantastisk dag och lillasysters födelsedag!
