Vid några tillfällen sen Ellan föddes har hon drivit mig till vansinne. Alltså så där riktigt jäkla förbannad när man ser rött. Nu har hon äntligen somnat efter kampen om att putta bort spjälsängen från sängen och jag drar in den igen. Den måste ju stå där så hon inte ramlar ner från sängen. Höll på i 30 minuter! Och så skrattar hon när jag säger nej och drar in sängen igen! Blit tosig! Det slutade med att jag flyger upp ur sängen, tar tag i sängajävlen och nästan kastar ut den ur rummet. Sen kommer ellan efter och gråter för att sängen inte står där den ska.. Vi lägger oss i sängen igen och då börjar hon istället banka med fötterna på väggen... Ååååå. Herrejävlar. Efter bråk och gnäll somnar hon efter ytterligare 30 min. Jag hämtar madrass och lägger bredvid sängen och kryper ner igen. Hormoner och trotsande ungar går inte ihop.. Gonatt!