Enligt vissa psykologer och beteendevetare ska man inte använda sig av "uppmuntransmetoder" längre. Alltså man ska inte säga när ett barn är duktig, att en teckning han/hon har ritat är fin eller uppmuntra när barnet gör rätt. Man ska istället fokusera på det barnet gör och ställa frågor om teckningen, varför barnet gjorde si och så. Som vanligt dras allt till sin spets. Varför kan man inte få prata om teckningen OCH säga att den är fin? Varför kan man inte få höra att man är duktig när man gör rätt? Kan inte hjälpa att tycka synd om alla barn som växer upp utan att få höra att de är duktiga och är bra på något. Sen är det fantomme varje förälders ansvar att intressera sig för teckningar och allt möjligt som hör till som barn gör. Inte att bara titta snabbt och säga "va fin". Hur ska annars barn lära sig att de är viktiga? Att det de gör är är intressant? Och att skilja på rätt och fel?