I fredags åkte vi till stugan. Vi har ätit gott, legat på en filt i gräset och sprungit efter den lilla. Spärren har släppt på henne. Hon går mest hela tiden. 4 steg, 8 steg, 11 steg. Och så fortsätter hon när vi kommer hem. Bara ställer sig upp och går. Jag börjar lipa! Stora tjejen som går. Minns när man la henne i soffan och hon låg kvar där tills man flyttade henne.. Tänker på alla kläder hon växt ur. Att hon äter macka själv och att hon har en egen vilja.. Tänker på första gången våra blickar möttes för 10 1/2 månad sen! Det bästa ögonblicket i mitt liv!