Har ni läst hennes senaste krönika? Hon pratar om lycka och att vi alltid ger skenet av att alltid vara så lyckliga även om vi mår pest. Hon ville inte ge fotografen ett stort leende när hon skulle plåtas för att hon inte kände för att le just då. Hon är fantastisk den där Mia! Hur kommer det sig att vi är så jäkla lyckliga men ändå håller på att förbättra våra liv hela tiden? Vi vill alltid ha något bättre, lite mer av allt. Aldrig är någonting nog. Bli smalare, få ett bättre jobb, större hus, ny bil osv. Kyl och frys är fullproppad med mat och ändå vill vi ha något som inte finns hemma att äta. Måste man alltid vara så jäkla lycklig? Kan man inte få lov att låta bli att le nån gång ibland? Även om man i grund och botten är lycklig och har tak över huvudet och mat på bordet? Alla har vi nog våra krämpor och orostankar som ingen ser eller vet men vi är lyckliga ändå. Men ibland kan man väl få lov att inte le?