En blogg som skrivs för att komma ihåg alla dagar med Ellie. En dag skrivs allt ut och blir en minnesbok över graviditeten och livet med barn. Men det blir en del inredning och lite annat också!
..och kom på att jag är mamma. Har nog aldrig kännt det så tydligt förr. Vi pratade om deras tidigare helgbravader och vad de skulle göra i helgen. På bara några minuter blev jag en gammal avdankad trasa! Va fan livet är la inte slut för man är morsa?! Det blir ju vad man gör det till men ska jag asa med ongen på kalas? Nä men jag skulle ju kunna låta hennes pappa ha henne. Varför får jag sånna skuldkänslor bara jag tänker tanken? Varför ifrågasätts det en massa när en mamma inte är hemma med sitt barn? Men en pappa kan va ute och slira och ingen tycker att det är konstigt? När man blir förälder så måste man faktiskt göra vissa uppoffringar oavsett vad folk säger. Jag och Nicco var ganska klara med att vi inte skulle lämna bort Ellie tidigt och att hon skulle börja förskola ganska sent. Jag känner lite så att väljer man att skaffa barn så kommer barnet först. Oavsett vad det gäller. Nu börjar hon bli ganska stor och har släppt en del av seperationsångesten så nu är det inga problem att lämna henne. Alltså är det inga problem att lämna bort henne för att hon är okay med det. Nu precis när det börjar bli lite lättare med henne och man får lite mer tid till annat och hon kan hänga med andra än mamma och pappa, då börjar Nicco snacka om syskon.. Jaha, då ska man börja om igen.. Fast han får lugna sig en stund till tror jag allt.
Sover med kopplet.. Det är nog hennes snutte. Hon har inget annat hon har tytt sig till.
