Förlossning
Kategori: Allmänt
Torsdagen den 25 juli klockan 21.33 fick jag den första förvärken. Jag hade varit iväg med syrran och Stefan hela eftermiddagen/kvällen. Vi var på eurostop och gick i affärer och när jag varit hemma ett tag slog det bara till. Gjorde ganska ont men kunde prata och röra mig samtidigt. Sen gick vi och la oss men jag kunde inte somna eftersom förvärkarna kom med 10 minuters mellanrum så jag sa till nicco att stanna i sängen och sova eftersom han skulle upp och jobba på fredagen och jag gick ner till soffan. Där låg jag några timmar och hade ont men sov emellan värkarna. På morgonen hade jag fortfarande samma onda när nicco gick till jobbet. Jag fortsatte att sova mellan värkarna och på förmiddagen släppte det i några timmar. Nicco var orolig och skickade hit sin mamma och vi satt och fikade, mådde ganska bra men var trött eftersom jag inte sovit så mycket. Eftermiddagen var ganska lugn och nicco kom hem vid 16. Vi drack kaffe ute och vid 16,30 slog det till igen med täta värkar som gjorde ont. Vi började klocka värkarna och de kom allt ifrån 2 minuters mellanrum upp till 10 minuters mellanrum. Så inte regelbundna alltså. Ringde in till förlossningen vid 19,30 och rådfrågade och de sa att vi fick komma in men kunde vi vara hemma så var det nog bättre att vänta ett tag. Så vi stannade hemma. Och klockade värkarna. Inte regelbundna men de gjorde jävligt ont. Tiden gick och jag tyckte det gjorde ondare och ondare. Värkarna kom med tätare mellanrum och jag började få svårt att prata eller tänka under dem. Kändes som att jag skulle få panik varje gång det kom en värk för det gjorde så förbannat ont. Ringde in till förlossningen igen ca 01,30 och de sa att vi skulle komma in. Sagt och gjort, ringer mamma och säger att hon ska komma. Duschar och packar väskan och så kommer mamma och syrran och hämtar oss. Vi kommer in och barnmorskan känner på magen och sätter ctg som mäter barnets hjärtslag och styrka på mina värkar. Bebben har det fint därinne och mina värkar går "bara" upp till 60-70 av 100. Och jag tror jag ska föda barn där och då.. Tji fick jag! Hon känner efter och jag är bara öppen 1cm! Då trodde jag jag dog. All denna smärta och så har jag bara öppnat mig 1 cm?! Huuuva! Fick förslaget att stanna och få sömntabletter och smärtstillande eller åka hem med samma tabletter och valde då att åka hem eftersom jag bara var så lite öppen. Så vi åkte hem igen vid 02,30 och jag var så lycklig över mina tabletter! Äntligen skulle jag få sova och slippa den värsta smärtan! Hade inte sovit ordentligt sedan onsdagsnatten så jag var trött. Vi kommer hem och jag tar mina efterlängtade tabletter och vi börjar laga lite gröt. Då lägger nicco den jävlen av en riktigt giftig mök. Och jag som har så ont så jag mår illa blir tvungen att springa till dass och kaskadspy efter att ha andats in den stanken! Hinner tänka att jag måste kräkas i duschen så jag kan ta upp tabletterna (äckligt ja men jag var desperat efter sömn). Men tyvärr så hade de två små sömnpillerna hunnit smälta och bli ett med min magsaft som nu låg över hela duschgolvet.. Där och då ville jag dö igen och definitivt inte föda något barn. Det var alltså bara att härda ut med två alvedon. Natten gick och jag försökte sova men vaggade mest omkring med fortfarande oregelbundna värkar. Nicco var ett otroligt stöd, klockade värkar och masserade ländryggen varje värk jag fick. Tiden gick sakta men tillslut kände jag att jag inte orkar mer, jag var så trött och hade fortfarande inte fått någon ordentlig sömn. Så jag tänkte att nu åker vi in igen så jag får nya tabletter så jag kan sova. Det är lördag eftermiddag nu och jag ringer mamma igen. Mamma och pappa kommer och vi åker in vid 15,30 ca. Återigen sätter de ctg och då går mina värkar upp till 80 tror jag på mätaren och jag är öppen 4 cm så vi får besked om att vi ska stanna. Men eftersom jag ska öppnas 10 cm så är det en del jobb kvar innan det blir något barn så vi får ge oss ut på en promenad. Vi går och går, apont har jag och sakta går det. Vid värkarna måste jag stå still och efter 1 1/2 timme börjar jag få jäkligt svårt för att gå och vi rör oss mot förlossningen igen. Väl tillbaka har jag öppnat mig mer, tror det var 5,6 cm. Vi får vårt rum och äntligen får jag smärtlindring! Kära lustgas, underbara du! Allt lättade, vilken lycka att få lite paus. Jag fnittrar och dansar lite för nicco av lustgasen men ruset klingar av ganska snabbt och det enda jag kan tänka på är att jag vill gå på toa men jag vågar inte släppa lustgasen mer än några sekunder åt gången så det får va. Hoppas jag kan hålla tätt där bak ändå tänker jag så att jag inte bajjar barnmorskan i fejjan. Ja, timmarna går och värkarna kommer tätt och niccos mamma kommer med mat som jag inte kan äta eftersom jag har så ont. Lär mig att andas rätt och att inte hålla andan vilket jag tydligen är bra på. Vattnet har fortfarande inte gått och jag antar att det är det vi alla väntar på ska hända så att det ska sätta igång själva krystvärkarna. Men tiden går och vattnet stannar där det är. Vid 22,30 tar de hål på hinnorna och vattnet går. Eller ja, det forsar då jag står lutad mot sänggaveln i sängen. Efter att vattnet gått höjer de lustgasen och värkarna blir ondare. Ytterligare timmar går och jag och nicco är ensamma på rummet. Vilket jag tyckte var jätteskönt, att få vara ifred. Nicco masserar mig och påminner mig om att andas rätt. Sen plötsligt kommer en annan typ av smärta som jag inte känt innan. Den påminner om att vilja trycka på när man ska bajsa men mycket starkare och gör ont såklart. Jag fattar ju inte att det är krystvärkar och fortsätter bara med lustgasen och att andas rätt. Tycker inte att lustgasen hjälper så bra längre och det är ju eftersom jag har krystvärkar. Hela min kropp vill krysta och gör det utan att jag är medveten om att jag har krystvärkar. Barnmorskan och sköterskan kommer in och fattar då att det är krystvärkar jag har och jag får inta position för att börja krysta. Vilket först blir lutad mot huvudändan på sängen. Ja jävlar i min gata, om jag haft ont innan är det ingenting mot vad jag känner nu. Satan i helve.. Lustgasen får jag inte ha längre eftersom den inte är bra när man ska krysta så ingen smärtlindring här inte. Jag försöker krysta så gott jag kan men är helt utmattad. Svetten rinner och det ser ut som att jag duschat.. Men det går inte, jag orkar helt enkelt inte mer. Min kropp är helt slut. Så de får koppla dropp som de har ett jäkla sjå med då den släpper flera gånger. Krystvärkarna kommer varannan minut och jag bli bara tröttare och tröttare hela tiden. Jag är påväg ur sängen för att gå därifrån flera gånger och skriker att det aldrig kommer gå. Men så plötsligt blir jag klar i huvudet och tänker att nu måste jag verkligen ta i så detta går över nån jävla gång. Jag tar i så jag skiter ner mig och efter några krystningar får jag känna hennes huvud på väg ut. Sen några kryst till och huvudet är ute och sedan hela lilla Ellie! Som en liten fisk slank hon ut tillslut klockan 03.51 efter mer än 50 min krystvärkar (normalt är 10-20 min) Fantastiskt skönt då smärtan släppte direkt. Hon kom upp på mitt bröst direkt och ammades medan vi kollade in vår skatt. Vår finaste lilla Ellie. Så mycket kärlek i luften, jag gråter när jag tänker på det!
Ja, sen var det dax för navelsträngen att klippas av den nyblivna pappan och dags för mig att föda fram en moderkaka som inte ville ut den heller! Fick krysta ut den med i omgångar.. Öm och jävlig. Sen skulle man sys lite men sen var förlossningen klar! Vi hade äntligen fått vår tjej. Vilken lycka! Lilla Ellie, det är så självklart nu att det var du som låg i min mage.. Likaså ditt namn som jag och din pappa dividerat om sen vi fick reda på att du låg i min mage..
Ja nu har skrivit ner det så jag inte glömmer något. Fast det har jag säkert redan gjort.
