Upplyst
Kategori: Allmänt
Jag läser Meekatts bok och allt känns lite bättre. Det kunde varit mina ord, men hennes är roligare! Hur man hela tiden kastas mellan "bajs i håret, inte ätit på hela dagen och har kräks på hela tröjan, sjungandes imse vimse sp.. Neeeej rööör inte Ellie.. Spiiindel" och denna otroliga kärlek och ödmjukhet man har för sina barn. Denna ständiga dans av lycka och förtvivlan. Ena stunden sitter man vid matbordet, alla glada och man kanske tom sjunger en liten sång, skrattar och busar. Nästa minut gallskriker Penny, Ellie springer gråtandes från bordet, nicco börjar gasta och jag vill bara krypa in i ett hål. För så är det med barn. De kan göra dig lyckligare än något annat men de kan också få dig att bli en smågalen, irriterad och en halvt psykotisk person. Vid vissa tillfällen har jag bara skrikit rätt ut. Aaaaaaaaahhhh. Lita på mig, det får alla att tystna. Och glo på dig som om du vore helt från vettet. Men tyst blir det. Och vet ni varför jag blir så frustrerad ibland? Pga "mammamaffian" bland annat som hon skriver om. De som har barn som sover hela nätterna och halva dagarna så de är utvilade och har tid att hålla hemmet i topp, maten klar i tid, alltid tom tvättkorg, hela frysen full av hembakat, göra eko hemlagad barnmat, mysiga barnvagnspromenader, lugna butiksbesök osv. Och de som har tid att duka upp en nyttig, 7 olika sorters frukostalternativ med finporslin och lägga ut på insta morsorna.. De hatar jag allra mest. För det är inte rimligt när man är ensam med barn! Om man inte låser in dem någonstans. Och snygga är de med, hinner med att träna varje dag. Lägger en contoursminkning, smycken, rena fina kläder.. Allt medens ungarna sitter inlåsta i källaren. För det är så det måste gå till. Allt annat är orimligt.
Gonatt
