Så långt tillbaka jag kan minnas har jag alltid varit så fruktansvärt rädd för att någon i min närhet ska dö eller bli sjuk. Alltså riktig ångest. Det har gått i skov, av och till, mer och mindre. När Ellie föddes blev det mycket värre ett tag och det var så fruktansvärt.. Det försvann mer och mer men nu börjar det komma igen med Penny. Jag är inte bara rädd att det ska hända henne något utan att det ska hända någon något. Hjärnblödning, cancer, trafikolycka.. Å fy fan. Jag mår illa! Mamma skrämde livet ur mig för några år sedan som gjorde att jag bröt ihop på en buss i helsingborg, carro har gett mig några vakna nätter när hon gick igenom något (var så rädd att fråga henne hur det var att jag skakade och med hjärtat i halsen, men det vet hon inte om), pappa är jag alltid orolig över för han är så hastig och stressig plus att han röker, nicco är klantig och orädd.. Och mina barn. Det kan jag inte ens prata om. I min hjärna fattar inte jag att vi alla kan leva med att vi kan dö när som helst. Jag kan få en propp i hjärnan och vara död om några minuter. Hur kan ni andra inte ha ångest över det?! Förstår ni inte att vi kan dö, att någon kan dö? Och inte finnas mer?! Nicco förstår mig inte alls. Tycker nog mest att jag är löjlig.. Och det är jag ju men jag verkar inte kunna släppa det utan har accepterat att jag har dessa tankar och oro. Men onödigt är det ju egentligen för det hjälper ju ingen att jag går runt med ångest och oro över att något kan hända någon..