Sen Ellie fyllde 1 har jag fått frågan om förskola 5678 gånger. Jag har la inte tänkt på det så värst mycket mer än att hon ska väl börja på förskola som alla andra barn. Men nu börjar jag fundera och läsa på. Jag vill ju inte sätta henne på förskola! Mitt föräldraskap har alltid grundat sig i att barnet kommer först och att trygghet är prio nummer 1. Jag har alltid funnits där, amning när och hur hon velat, inte tvingat på napp eller välling, samsovning (vilket är rent livsfarligt enl. Socialstyrelsen), inte lämna bort henne innan hon själv verkar okay med det osv. Jag har nekat och fördröjt bvc att vaccinera för att jag har läst på och gjort det jag har trott varit bäst för mitt barn. Och jag är stolt över att jag litar på min magkänsla när det gäller mitt barn. Jag har varit nära psykbryt några gånger men ändå har jag vaggat och vaggat och vaggat, tröstat och burit, om och om igen. Varför ska jag sluta lyssna på min magkänsla och sätta henne på förskola? Jag vill inte trampa någon på tårna, alla gör som de vill och i många fall måste man göra val som man kanske egentligen inte vill. Men vi kan ha Ellie hemma. Det är inget måste för oss med förskola så varför inte göra det som känns bäst? Barn har inget behov av förskolan. Jag vet inte vart den informationen kommer från. Det viktigaste för ett barn är faktiskt mamma och pappa. Och tryggheten. Visst finns det positiva saker med en förskola med, absolut. Men jag tror inte det är det bästa. Så jag tror vi väntar ett tag till innan det blir förskola för loppan och gör det som vi tror är bäst.