Alltså jag vet att det inte på något sätt är synd om mig. Men ibland känns det som att det är det ändå. Jag mår så förbannat illa och är så jäkla trött och orkelös. Jag är ingen bra mamma när jag mår såhär. Inget tålamod, irriterad och ingen ork till att hitta på saker. Jag vill bara att graviditeten ska vara över och barnet är ute hos oss. Det är jäkligt ledsamt hela möget! Ursäkta min ärlighet. Det känns som att jag vaknar varenda jävla dag med världens värsta bakfylla och försöker ta mig igenom dagen för att hoppet tror att det kanske blir bättre imorgon. Men vaknar med samma jäkla mående varenda dag..