sommarbebis.blogg.se

Först oroar man sig de första 12 veckorna för om barnet ska få stanna kvar i magen. Livrädd för minsta krämpa kan betyda ett missfall. Sen oroar man sig inför ultraljudet, kommer där att vara ett barn som ser friskt ut? Finns alla armar och ben? Slår hjärtat som det ska? Har hjärnan växt som den ska? Sen börjar man känna sparkar och rörelser och då blir man orolig varje gång man inte känner rörelser när man annars brukar känna dem. Nu när vi är så nära bf börjar man oroa sig för om barnet är friskt. Och "normalt" kanske? Det föds ju barn hela tiden med funktionshinder och diverse otäcka sjukdomar.. Tänk om vårt barn är sjukt? Hemska, hemska tanke! I djurvärlden stöter mamman bort de barnen som inte är friska eller "normala", som tur är vi människor är inte riktigt skapta på det sättet..

Jag lyssnade på Filip Hammars sommarprat för nån dag sedan och som ni kanske vet har han en syster som har något slags funktionshinder/hjärnskada. Han fick det att låta så jävla självklart att hon kanske inte är "normal" men vem fan behöver vara det? Varför måste man vara precis som alla andra för att bli accepterad? Vad är det som är så kul med att passa in i vår definition av att vara en tillgång för samhället? Jag småskrattade några gånger när han berättade om hur deras samtal ibland ser ut och Filip Hammar lugnade mina tankar om just stressen av att få ett friskt och normalt barn som är precis som alla andra..

Jag älskar redan barnet som finns i min mage och antar att alla blivande mammor och pappor gör det.. Oavsett om hon är "normal" eller inte. Sjuk eller frisk..