En blogg som skrivs för att komma ihåg alla dagar med Ellie. En dag skrivs allt ut och blir en minnesbok över graviditeten och livet med barn. Men det blir en del inredning och lite annat också!
Lyssnar ni på Penntricket? Asså det är så bra! Senaste avsnittet är spot on vad det gäller familj och just att vara kvinnan i familjen. Det gäller det där med att kvinnan nästan alltid har huvudansvaret över familjen. Inte bara det där med städ och tvätt utan andra saker som presenter, bvc-besök, läkartider, alla små beslut som tas osv. Nu har ju jag och nicco inte riktigt en traditionell uppdelning av hus och hem eftersom han jobbar och jag är "föräldraledig" och har väldigt låg inkomst. Men det är även jag som ser till att allt blir gjort. ALLT menar jag då. Det kan ibland vara så jäkla jobbigt. Och att försöka fixa allt med två små barn hängandes på sig är överväldigande ibland. Han gör ju också saker, om jag säger till honom eller jag först tar ett beslut på att det ska göras eller fixas.
Varför tar vi kvinnor det ansvaret? Varför?!
Jo för att om jag inte gör det så blir det inte gjort. Om jag inte fixar och köper och ser till att ungarna har regnkläder eller stövlar eller att det finns en tårta på födelsedagen eller att tänderna blir borstade eller att Ellies hår är uppsatt när hon ska till förskolan så blir det inte gjort. Jag har hämtat Ellie på förskolan i pyjamas och oborstade tänder pch trassligt hår för att han har lämnat henne där så.. och det kanske inte låter mycket eller jobbigt men det är så frustrerande att ständigt vara den som måste tänka på allt och se till att allt blir gjort. Ibland får jag spel för att han är typ borttappad utan att jag dirigerar. Och sen blir han arg på mig för att jag gnatar på honom!
Jag får liksom säga till honom att barnen behöver middag om jag är borta?! Han kan liksom inte inse själv att klockan börjar närma sig lunch och att det är dags att fixa något att äta. Jag blir så förbannad! Nu kanske ni tycker att jag är taskig mot nicco och hänger ut honom såhär, men för fan.. han kan känna sig träffad tillsammans med alla andra män i en familj som indirekt dumpar över allt ansvar på kvinnan.
Jag sa till Ellie för några dagar sedan att det äntligen var sommar, hon blev lite ledsen och såg fundersamt på mig. Efter ett tag sa hon; men mamma, jag fyller väl år när det är sommar? Fyller jag år idag?
Hon trodde alltså att det bara var sommar en dag.. och att vi glömt hennes födelsedag. Lilla stumpan. Tänk vad mycket man som vuxen tar för givet att barn vet. Fick förklarat att sommar är jättemånga dagar, olika dagar och då blev hon glad igen. Får jag verkligen ha klänning på mig ute nu mamma? Ska vi åka och bada? Får jag vara ute utan skor nu? Ska vi köpa glass nu? Ska vi fika ute nu mamma? Ja tänk så mycket som rör sig därinne som ör självklart för oss. Allt ska man lära sig.
Lite tråkigt att hon ska ha sommarlov snart. Nu har hon verkligen kommit in i förskolan (efter många sjukdagar i vintras) och längtar dit. Faktiskt lite tråkigt att 15timmars barnen inte får gå iaf lite på sommaren. Nu hade hon nog varit redo för en heltidsplats om man sett det helt från hennes behov och intresse. Vid 4-års ålder. Och helt ärligt tycker jag att det är logiskt. Det är ju så felkonstruerat det där med förskola enligt mig. Och föräldrar som mer eller mindre tvingas tillbaka till jobbet för att kunna överleva när barnet är ett år. Ett år är inte mycket.. många kids kan knappt gå när de är 1 år. De både behöver och vill ha mamma och pappa nära ju. Jaja kom jag in på något helt annat!
Det märks tydligt att något har gått in i en ny fas i hennes liv. Jag kan säga hejdå till den "lätta" lilla tjejen och hej till den egenbestämmande lilla damen. Man säger väl alltid så, men innan var det så lätt. Jag sa till henne vad hon skulle göra och oftast så gjorde hon det. Jag la fram kläder och hon tog på dem glatt. Helt plötsligt har hon kommit på att hon har en egen vilja och testar nu hur mycket hon kan bestämma själv. Kläderna jag lägger fram passar inte längre, maten passar inte osv.
Hon testar mig hela tiden och pressar på gränserna väldigt ofta och tydligt. Och vi kan säga såhär, ofta i väldigt opassande situationer. Som när det är andra vuxna i närheten, personer hon inte känner eller när hon förstår att vi ska iväg på något. Hon vill inte göra någonting som jag ber henne om. Säger jag till henne att klä på sig för att vi ska till förskolan kan det sluta i höga skrik och gråt. Jag vet att det är en del i att utvecklas och bli stor men det är även ett test för mitt tålamod kan jag säga.
Med vissa saker har jag inget tålamod och tänker liksom att hon ska göra som jag säger och sen är det bara så. Det kommer att bli som jag har sagt, oavsett hur hon beter sig, oavsett om hon vill eller inte.
Sen tänker jag, är inte hennes vilja också viktig? Om den är rimlig? Jo det är den ju.. men det är faktiskt svårt. Hur fan möts man i trotsen? Och ibland blir det liksom småtjafs en hel dag och sen bara rinner det över. För både henne och mig. Jag svär på att det inte finns en enda förälder som inte tappar det i ibland. Hur kan någon vara pedagogisk hela tiden?? Jag försöker att aldrig skrika och att bara använda "hot om något" när jag verkligen kommer att genomföra "hotet" och som en sista utväg. Typ då ta bort paddan eller lördagsgodis. Niccos grej är hot om allt. Vilket jag inte gillar.. och det verkar som att hon lyssnar mer på mig än honom för att hon vet att jag menar allvar och det gör inte nicco. Så det har hon redan listat ut.
Har även märkt att hon är väldigt trött den senaste tiden. Behöver väldigt mycket sömn, annars går hon in i krigsmode typ..
Förutom denna lilla utvecklingsfas är hon så jäkla fantastisk. Jag älskar henne så villkorslöst att jag nästan går sönder. Hon är snäll, givmild och så omtänksam. Hon svär lite mycket bara...
