I sommar börjar mitt livs största resa. Vissa säger att denna resan är meningen med livet, andra bokar inte ens en biljett. Man visste väl alltid att man nångång i livet skulle göra denna resa, men den var alltid så långt borta, lika långt borta när man var 16 som när man var 25.
Det är mycket man måste tänka på när man på något sätt väljer att sätta sig i flygstolen, för det första är flygtiden 9 månader i en ganska obekväm stol. Det blir turbulent många gånger och personen som sitter brevid dig (som på ett sätt borde förstå din situation eftersom den personen också gör samma resa gör det inte alltid. Oftast ja, men inte alltid). Som när man mår illa eller inte alls är sugen på maten som serveras utan bara vill äta äpple och dricka juice i 1 vecka. Ibland kan man inte ens känna lukten av mat utan att kväljas och må dåligt. Då kan det lätt bli dålig stämning eftersom den andra personen måste äta och du själv spyr nästan bara av tanken. Och man måste ju sitta brevid varandra, man har ju bokat sin plats.
Personen brevid dig kanske vill prata och vara social, spela något spel eller supa till det lite där på den långa flygturen. Glöm det, även om man kanske skulle behöva ett järn eller två så går det inte. Just den platsen som du bokade innebär no smoking och no drinks allowed. Personen jämte dig fick en annan sorts plats där allt är tillåtet. Så man får stå ut med att personen brevid dig är full och tycker att livet är en fest. Lyssna på fyllesnack, röklukt och alkoholandedräkt som får en själv att kaskadspy och ifrågasätta varför i helvete man valde att sätta sig på planet.
Sen har vi det där med tröttheten, den lamslående tröttheten som kommer titt som tätt. Den där jäkla tröttheten som kommer ivägen för allt. Och det går ju inte att hitta en bekväm sovställning utan det klämmer där, det stramar där det gör ont där osv. Den gör ju även att man inte blir så social och det kanske är tråkigt för personen brevid dig att sitta brevid en person som somnar när det visas film eller som börjar snarka mitt i ett samtal.
Flygstolen tycks bli mindre och mindre för var dag, eller ja det är väl kroppen som förändras (förstoras). Och det är inte bara magen som blir större. Allt blir större! Man kommer inte i sina gamla kläder och nya kläder som är snygga och sitter bra är förbannat svårt att hitta. Brösten blir tunga, benen svullnar upp, tusen celluliter och dess kusiner bristningar bjuder in sig själva och bosätter sig på mage, lår och höfter. (Nu vet jag varför kvinnor idag blir mammor senare i livet än tidigare). Det där med att gravida kvinnor strålar.. av blekhet då eller? Eller de mörka ringarna under ögonen? eller kanske de där finnarna och plitorna lyser upp en del?
Humöret. Där är det faktiskt inte mest synd om personen som sitter brevid fast det går ut över den. Man blir en schizofren zombie av denna resan. Förbannad för det minsta och gråter för det mesta. Ingen mjölk till kaffet? Då blir det stortjut i en timme eller så åker kopphelvetet i golvet. Kan inte personen brevid dig läsa dina tankar och förstå dig? sura en dag, skrik skällsord i 5 minuter eller storböla är det som gäller. Men det är endå inte mest synd om han som sitter brevid, det är jobbigare att inte känna igen sig själv och att inte vara sig själv på hela resan. Det är jobbigt att det klämmer och skvarer och molar överallt hela tiden, det är jobbigt att inse att kroppen aldrig kommer att bli densamma igen. (Man kan trösta sig med att man aldrig varit någon modell direkt).
Det är jobbigt att oroa sig varje gång man får ont eller känner något i kroppen som man inte känt innan.
Sen efter 9 månader i en obekväm flygstol ska man trycka ut en soffa och kanske få men för livet med tredje gradens bristningar mellan benen eller kanske inkontinens innan man fyllt 30..
Men skämt åsido! Jag älskar varje sekund (nästan) av denna resan. Jag älskar att se magen växa för det betyder att du lille/a bebis växer och blir större och större för att till sommaren komma till oss. Vi är så nyfikna på dig. Vi lägtar efter dig så mycket, spec. din pappa han tjatar hål i huvudet på mig om hur mycket han längtar efter dig. På onsdag blir första gången vi får se dig, kanske kan vi sluta kalla dig lillen eller lillan då..
